Ett djupt rotat beteende
Å titta vad sött dom kliar varandra, tänker ni. Faktum är att dom här hästarna kan inte snacka. Det enda sättet för den ena pållen att säga till den andra att det kliar på röven är genom att visa var. Brunte blir alltså tvungen att sänka sig själv till att utföra en tillsynes osjälvisk handling för att själv få samma behandling tillbaka.
På samma sätt som jag envisas med att massera Pappis axlar när han sitter vid datorn. I själva verket önskar jag ju bara att han kunde göra detsamma för mig när han ser att jag sitter här med spända axlar och ömmande nacke.
Men det är när jag sitter och masserar och varsamt smeker ut Fiselottes absolut obefintliga stressrynkor det går upp för mig. Alla tjänster föder inte gentjänster. Fiselotte är snart åtta veckor gammal och ett självupptaget litet barn. Jag kan helt ärligt säga att hon inte vid ett enda tillfälle gjort något som helst för att släta ut mina stressrynkor.
Är det så att detta djupt rotade beteende generation för generation tvättas bort?
Kommer i sånt fall alla våra handlingar/tjänster bli helt osjälviska och vackra?
Eller blir tjänster då ett minne blott?
