Äntligen lite finväder och vad passar väl bättre än en biltur ut bland gårdar och loppisar. Den första åkte vi förstås förbi, körde för fort. Amatörer, man kan ju inte på allvar köra för fort när man ska på loppis!

Minimala, otydliga och handmålade skyltar som alltid dyker upp i sista sekund är menade för turister med gott om tid och kikare. Shame on you if you fool me once, shame on me if you… Den andra den tog vi.

Ut med vagn och unge, här ska shoppas. Jag gillar sådana här ställen, det ska inte kännas som att man är i deras vardagsrum och letar skrot. Den här Loppisgubben han hade ordning på sina grejer och en liten kassa också.

Lilleman satt så snällt i vagnen och väntade medan Mammi ivrigt pillade på den svarta backelittelefonen från England. Det är ju precis en sån jag vill ha. Loppisgubben och Lilleman hinner bli goda vänner och det första fyndet blir en orange, luddig och ful liten spargris i plast till Lilleman från Loppisgubben. Gratis förstås. Jag slapp skämmas eftersom påsen den låg prasslade och Lilleman såg väldigt tacksam och förtjust ut.

Glad i hågen av en ny absolut onödvändig svart gammal telefon fortsätter vi mot nästa loppis.

Ingen vagn den här gången, trappa och grejer, jag får bära Lilleman. På väg uppför trappan får jag syn på en alldeles ensam liten orange elefant utan prislapp och snöre. Å titta, sa jag. Iiiiiiiiihhhhhhhhhhhhhhh, sa Lilleman. Han slängde sina klibbiga små knubbishänder runt den. Jag förstod att härifrån kommer vi inte utan och hoppades att den inte skulle vara alltför antik och dyr. Den kostar gratis sa loppistanten.

Jag vet inte vem som är mest förtjust i den, jag eller Lilleman.

Men det är alltså så det funkar, gullig får gratis.