Men var är maten?

Lilleman klarar sig alltid, han har sitt eget förråd. Crackers, gröt, välling, uscht och diverse små mjuka rätter på burk. Det är väl så, barnen går först. Medan vårt kylskåp sinar finns det alltid något smaskens för de små i familjen.

Den lille svarte snaskar kulor och är inte heller märkbart störd av vår lilla familjekris. Dom pratar om hur samhället brakar ihop om alla får grissjukan. Här hemma räcker det med en vanlig förkylning och det börjar likna krigstider.

Tar en titt i kylen, det ser tragiskt ut. Hittar två liter mjölk, båda röda eftersom det är Lillemans. En halväten pizzasallad. En skrynklig tub kaviar. Och sist men inte minst ett halvt paket margarin. Hm, undrar vad jag laga för smaskens idag?

Men inget ont som inte för nåt gott med sig. Utan mat blir det heller inga nr 2 och det passar ju bra eftersom den lilla stump dasspapper vi har är den som sitter kvar limmad mot rullen. Med rätt vikteknik kan den kanske användas utan att riskera fingrarna.

Javisst, det är alldeles riktigt, du anar en viss bitterhet. Jag är färdig med sjuka och redo för att få mitt liv tillbaka. Ett gott första tecken brukar vara aptiten, men här knackar den på olägligt tidigt. Knackar nr 2 på, ja då öppnar jag inte. Kan inte visa mig bland folk och orkar inte handla. Jag är hungrig, men var är maten?