i en mörk januarinatt

Oops, nu gick vattnet. Jag vaknar till, nej jag kissar nog bara på mig. Klockan är två, sängen är torr och jag känner mig lurad, som vanligt. Det var väl kanske bara en ovanligt varm fis. I flera kvällar har jag lagt mig med känslan att inatt kan det ske. Är det en Fiselotte eller är det en Pruttåke? Vem vet? Och vem vet när vi ska få veta?

Pappi sitter och jobbar, jag stryker honom över axeln, går på toaletten och nämner inget speciellt över mitt fisförvånande uppvaknande. Somnar om för att ganska snart vakna igen och förstå att det var allvar. Pappi sitter i telefon, jag vill ju inte stressa livet ur honom men känner att det nog är läge att berätta.
-Älskling, jag är med barn. Jag menar, vi ska föda barn. Han verkar ta det hela med ro nickar och avslutar sitt samtal.

Det är först när jag lutar mig över diskbänken står och flåsar genom näsan han fattar, tar på sig skorna och ska starta bilen. Värken är över och jag får övertyga honom om att det inte är bråttom alls. Ta du en cigg och en dusch så ska jag ringa BB. Tanten i andra luren tycker att vi ska packa väskan och komma in. Jag ringer mormor, övertygar även henne om att det inte är någon panik men att det är dags för henne att ta en promenad hit. Hon ska nämligen få äran att passa Lilleman. För vi ska åka och hämta en bebis.

Den lille svarte sitter på sofflocket och ser sömndrucket på cirkusen i köket. Han är väl kanske den enda som fattar vad som faktiskt är på gång, eller så hoppas han bara på en ovanligt tidig frukost.
Skäggstubb är okej på BB men inte i vilken längd som helst anser Pappi och går ut på bron för att raka sig. Han har nämligen upptäckt att på det sättet behöver man inte städa efter sig heller. Här finns tid att spara. Mm, ja, det blir nog fint. Klockan är halv tre på natten och Pappi rakar sig, förlåt, trimmar sig ute i rimfrosten. Man måste vara fin när man ska föda barn.

Och jag då, vad gör jag? Det vet jag inte. Jag frustar väl runt och försöker reda ut det där med diskmaskinen och innetofflorna, är jag kissnödig eller hungrig, många frågor som ska lösas innan man bara kan dra sådär.
Pappi är på väg in i duschen. Pappi är klar i duschen. Pappi torkar sig med toalettmattan och försöker att se obesvärad ut när han kränger på sig kläderna på den fortfarande blöta kroppen. Och det vet ju alla att även den mest baggy byxan kan kännas som en kroppsstrumpa i vått tillstånd.

Min tur för en dusch. Det går fort. Ska bara bestämma mig för om blandaren är för varm eller om jag ska hålla mig i den något ostadiga tvålkoppen medan jag frustar och väntar ut värken. Kamelhårspälsen rök ju för ett par veckor sen, kvar på benen finns bara en fläckvis greppvänlig stubb som kanske kan vara fint för barnmorskan att ha när hon ska halka runt i fostervattnet.

Det luktar kaffe. Ska bli gott med en kopp kaffe, nu är mormor här. Jag hör hur dom surrar i köket, känner gevaliastämningen och ett litet sting av avundsjuka medan jag greppar efter något att hålla mig i. Svansen på min souvenirkänguru, något stadigare än tvålkoppen och om inte annat mer greppvänlig. Ojoj, det börjar bli allvar nu. Inte lika kul längre. Klockan är snart halv fyra och jag tror banne mig det är dags att köra. 14 långa mil framför oss.

Gevaliastämningen verkar inte lika lockande längre. I köket sitter mycket riktigt mormor. Inte med en kaffekopp i handen. Inte på en stol vid bordet, baren eller i soffan. Hon, fembarnsmamman, har tryckt upp sig i en käpphästliknande ställning på en stol intill väggen. Hennes ansträngning att se oberörd ut är förgäves. Ögonen står som pingpongbollar ur skallen och håret påminner mig mest om en tofsvipa. Jag slänger en blick på Pappi, han ser också ut som en vettskrämd tofsvipa.

Jag skickar ut honom i bilen med packningen. Det börjar verkligen bli dags att sticka, 14 lååånga mil framför oss. Mormor försäkrar sig om att jag inte tänker sminka mig innan jag åker. Det har hon helt rätt i, man måste vara fin när man föder barn, men inte så fin. Ojojoj, det börjar bli allvar. Värkarna är starka, plågsamma och betydligt tätare än vad man skulle föredra för en biltur på fjorton mil.

Nu. Nu börjar det verkligen bli dags att dra. Nej vänta. Jag är nog hungrig. Nej, jag menade kissnödig. Inifrån toaletten bankar jag på dörren och fnyser halvt obegripligt till mormor om en ambulans. Hon måste nog hämta Pappi för att ringa BB och se om vi ska ta en ambulans istället. Pappi, inte ett dugg mindre tofsvipeliknande kommer förskräckt in igen. BB försäkrar oss om att det nog ska gå bra ändå och vi kör. Eller rättare sagt Pappi kör. Jag upptäcker mest användningsområdet för det där fåniga handtaget som sitter ovanför dörren.

En och en halvtimme plus två omparkeringar senare bestämmer vi oss för att passaten står fint där den står. Ringer på, flåsar hiss, tar i hand, flåsar mot väggräcket. Det är då man vet att man är i goda händer, när det finns ett väggräcke för frustande preggosaurusar. Då vet man att man har kommit rätt. Klockan är sex på morgonen och vi ska föda barn.

Den här gången hade jag bestämt mig för att inte vara så jävla vrång. Jag skulle bara tacka och ta emot alla smärtstillande medel som erbjudes. Äppeljuice, ja tack! Lustgas, ja tack! Epidural, ja tack! Nej vänta, jag tror det är för sent. Jag tror det kommer en bebis nu. Oj, jävlar det kommer en bebis. Aj, jävlar det kommer en bebis. Äppeljuice, måste vänta, okej. Det är när han bara ser mina ögonvitor han tycker att det börjar bli otäckt pappi. Han är svettig. Jag halkar när jag försöker greppa hans arm. Lustgas! Ett rött märke börjar sätta sig på näsroten efter ett upprepat antal panikgrepp om masken. Hjälp, det kommer en bebis.

08.31, den 21 januari, det kommer en fiselotte! Eller var det en pruttåke? Jag hade glömt att kolla, men fin är den, bebisen. Min bebis, oj, har det kommit en bebis. Vad blev det?

En fiselotte. Men det är ingen Doris. Fin. Väldigt fin. Lik Lilleman. Vi får kalla henne Lillagubben så länge. En liten prinsessa faktiskt. Otroligt.

Lillagubben? Jo, hon mår bara bra!