Dum (Pappi) och Dummare (Mammi) på biltur:
- Oj, hörde du den där fjången!? Frågar Dum lite småirriterad.
- Ja! Men jag har aldrig hört att det fjongat förr, har du? Dummare höjer ögonbrynen och låtsas verka förvånad men lagom engagerad. Det här är ju viktiga saker, det vet hon.
- Ja, jag hatar när det fjongar hipp som happ, säger Dum och liksom makar sig lite närmare ratten, en skinka i taget. Det känns tryggare att köra så – närmare rutan.
- Men tror du inte att det var bara det där irriterande klongklongen som lossnade nu, frågar Dummare med en strimma hopp i ögat. Kanske hade de gamla problemen löst sig själva!?
- Kanske eller så var det nåt annat som lossnade, säger Dum och rycker på axlarna.
Samtalet slutar ungefär här eftersom vi båda vet att vi inte kommer längre. Inte närmare varken slutsats eller lösning. Bilen rullar ju. “If it aint broken, dont fix it” är Pappis motto, och när det gäller bilar är jag helt beredd att hålla med.
6 Comments
så länge du inte blir stående på en enslig skogsväg med bilskrället va! Bilar är ett nödvändigt ont! Skräp. Jag måste byta till sommardäck innan farbror polisen tar mig.
Aha, det felet…
Bilar är ett jäkla gissel alltså. Jag kör bara när jag är hemma hos mamma och pappa, på trygga och lugna landsvägar. Jag skulle förmodligen inte ens reagera på ett “fjong” :)
Jag håller oxå med, kostar bara sjukt med pengar och laga. Var glad att den rullar.
det är just därför jag INTE har körkort!!!
fast det är klart, min jättegröna drömbil skulle aldrig drömma om att klingklonga så där otäckt :)
Helt rätt inställning! Min käre make brukar höja ljudet på bilstereon när han hör klongdong-ljud. Och när röda varningslampor börjar lysa kan man sätta ett festligt klistermärke över dem! Vissa kallar det förnekelse, jag kallar det effektivt undanröjande av obehagligheter!
Post a Comment