Pappi ångrar bittert att han han gav mig dom här pyamasbyxorna. Men jag vägrar. Dom sitter där dom sitter tills den dag jag ser en god anledning att byta ut dom. Den dagen är när resår ej är nödvändigt längre.
Mona, jag är ledsen. Jenny, Sofie & Therese det ser lite kärvt ut, men skam den som ger sig :)
Jag vet inte vilket som är värst, att jag är dum nog att gissa på ett datum tre dagar före tiden? Att jag är dum nog att blogga om det? Eller att jag är dum nog att fortfarande sitta här?
Hade jag haft någon typ av självdisciplin så hade Lilleman varit storebror vid det här laget. Men här sitter jag. Som en handlingsförlamad liten rumpnisse på en barstol och väntar på en kopp kaffe, bättre tider OCH EN BEBIS!
Malla, jag tror inte att det är våran dag idag. Märta, det är nog inte din heller…
Det blir inga småsyskon idagJag och Lilleman var en sväng till MN och MNs sambo idag.
Låt oss säga det såhär, dom är inte alltid lika glada att se mig.
MN har tippat på bebis den 19e och tycker att jag ska sitta hemma med benen i kors.
MNs sambo däremot har tippat på en bebbe ikväll och tyckte att jag skulle ta snowracern med mig och jogga upp för mördarbacken. Packa väskan och dra mot BB.
Vi har joggat med snowracer, jag vet inte om det kan jämföras med trappspringning men det gjorde inte susen det heller.
Nu sitter jag här med lite lätt kramp i benen och funderar på hur kvällen skall spenderas. För det blir inte på BB.
Hursomhelst så hoppas jag att alla ni får en trevlig lördagskväll och helg!
Jag har inte en chans. Det är gamla kärlekar, ouppklarade, heta, mystiska som luktar kanel. Dom har smala överkroppar, små fasta tuttar och ett hår som ser ut som dreads men är silkigt att dra fingrarna igenom.
Dom är mjuka, elastiska och estetiska. Dom läser böcker och dricker rödvin. Kanske den kvinnliga motsvarighet till Curt Cobain. Förförande flummiga och jag har inte en chans.
Fötterna är barfota och blicken eldig. Dom luktar kanel. Och vanilj (Allt möjligt sånt där aromiskt skit). Dom har ett förflutet tillsammans, dom har ett gemensamt språk och pappi har helt plötsligt börjat gilla rökelse. Han lämnar mig, för tredje natten i rad.
Och han vet inte ens om det.
Jag leker amatörpsykolog, tolkar det som någon typ av separationsångest inför förlossningen. Tittar så att han ligger tryggt på kudden bredvid, min pappi. Vänder på mig och somnar om, en trött liten valross jag är. Smackar lite, det smakar inte kanel. Eller vanilj.
Funderar om jag kanske ska binda fast honom här hemma. Men bara ett par dagar, bara tills jag också har blivit smal och mystisk.
Men enligt min egen kaffesump här hemma så ska jag ju inte in förrän ikväll å föda imorrn.
Fredag å allt, men inte ett tecken. Fia jag tror tyvärr inte att det blir någon seger att fira i eftermiddag…
Det är så min hjärna känns nu för tiden, som ett tuggummi med bebissmak. Jag är ledsen folkens men det kretsar bara kring bebis här hemma nu, jag har inget smart eller vitsigt att komma med. Jag blåser en blekrosa bubbla och förbereder mig mentalt för en period med bebis, jättetuttar och DR Phil.
Vad har jag gett mig in på?
Innan Lilleman kom till världen fick vi den som går att vända på. Första året som pappa från det ena hållet och första året som mamma på det andra.
Den blå är Lillemans första år. Här ska listas tänder, sprutor, vänner, bilder, ord, konsistenser och tendenser.
Den gröna ska Mammi hålla reda på och få med sig till BVC tillsammans med nytvättad unge, schamponerat hår och ett BVC-vänligt leende.
Och så är det den som är silvergrå. Den fina, dyra med urklipp och vackra ord i.
Med unge nr 2 på g är jag rädd att det ska bli hard feelings i syskonskaran. Som i min egen syskonskara där endast vi två förstfödda har dubbelnamn. Fler syskon anlände och namnen blev enklare och kortare. (Nu är ju förstås dom senare barnen, mina småsyskon, också lite mindre omtyckta än mig och min bror. Så där har det hela en förklaring.)
Situationen med Lilleman och Fiselotte är annorlunda. Hur i hela världen ska jag orka hålla skenet uppe, ordning på böckerna och uppdatera Fiselottes minibibliotek lika ofta? Jag vill ju inte att hon ska tro att hon är mindre vacker, omtyckt eller välkommen.
Ska jag radera varannan rad i den blå? Ska jag göra konfetti av den som går att vända på?
Ska jag låtsas att Fiselotte äger den silvergrå? Syskon, dom är väl så lika varandra ändå?
God morgon folkens!Jag känner mig som Skalle-Per när jag öppnar första ögat på morgonen.
Ni hänger över sängkanten och undrar…
- Hon e dö!?
Jag är stilla, så stilla… Slår upp ett öga…
- Det är jag inte alls, tror du inte att jag har så pass folkvett att jag tar besked av folk innan jag ger mig iväg!
Jag vet att jag inte ska dö, jag sa bara att jag känner mig som Skalle-Per.
Fast tjockare.
Ja, jag är fortfarande här. Ja, jag vet att jag börjar bli tjatig nu.
Varje morgon vaknar jag med samma utsikt, samma insikt och samma… Äsch, jag kommer inte på några fler siktord. Förresten så är det ju precis det jag inte har. Utsikt iallafall. Sover som en klubbad säl, vaknar som en klubbad säl och känner mig som en klubbad… Valross.
Utsikten – Endast en bulle med ett täcke på. Insikten – Fortfarande påtagligt höggravid.
Kollar om Pappi lever, puhh, jag har inte kvävt honom den här natten heller. Fint då kan jag ju fokusera på att klä magen med en tillräcklig lång tröja, moonwalka till toaletten för att undvika läckage och så snabbast möjligt få den här dagen att snurra mot sitt slut.
PS. Du är väl med i min Närfödsvilkenbebbe Competition!?
Listan är uppdaterad och det ser verkligen ut som att jag kan slappa minst en vecka till.
Jag har fått några vaga vinstförslag. Karin vill helst ha hela bebisen och det är lite mer än jag tänkt mig. En traktor blir för dyr i frakten. Än så länge står bebisdoft (av den bättre sorten) på posten högst upp. Men som sagt, förslag mottages tacksamt!
Kläm till med ett klockslag också!
Har du “dubbelbokat” så är det dags att bestämma sig!
Ingen unge har dykt upp ännu så det är fortfarande inte försent att gissa!
Och framförallt, vad tävlar vi om? Tihi, det här är ju spännande tycker jag!
- Mår du bra?
- Ja. (Det är ju dags snart)
- Några funderingar?
- Nej. (När, när, när?)
- Några önskemål för förlossningen?
- Nej. (Kan man få den bokad och tidsbestämd?)
- Jag har aldrig skrivit så lite i någons papper förr.
- Vi kan väl inte gärna skriva om hunden och mormor heller?
- Tihi, nej det kan vi ju inte göra.
- Passar det att komma tillbaka den 22 jan?
- Nej. (Jag har inga planer på att behöva komma hit igen)
Ta det inte personligt Ulla! Jag älskar ditt måttband på magen, klingande skratt och fina kurvor på skärmen men nu vill jag inte se dig på ett bra tag igen.
Vi satsar på lördagsnatten mot den 17e.
Eller när tror ni det blir bebbe? Ska vi ha en tävling? Den 20e jan är det egentliga datumet.
Vem gissar rätt datum och kön först?
Min elektroniske granne är inte bara elektronisk. Hon är en duktig fotograf också.
Vi har pratat lite löst om att fota mig och min mage och visst kan det vara kul, när eländet är färdigt. Och ännu roligare om vi kan få bilderna att ljuga lite.
Bara några småproblem: Jag fastnar inte på kort. Jag ser helt horribel ut på kort. Jag hatar att bli fotad. Jag har påsar under ögonen som sträcker sig ned till knäna. Jag har tappat bort min eyeliner. Jag hittar inte min bäver för ansning.
Men visst hade det varit kul!
Morgondagen är bokad. Barnvakt är bokad. Fotografen är bokad. Och jag har gillrat bäverfällan, den rackarn skall fångas, ansas och fotas. Wish me luck!
