Eller räknas det bara som otroligt billigt?

Jag fick ett par pannlappar av mormor, som hon har fått i butiken. Som butiken i sin tur har fått från Ketchupfabriken.

Det betyder att någon förväntas tjäna på att jag får dom. Är det butiken som får en trogen kund? Är det mormor som får en lite gladare dotter? Eller är det Heinz som hoppas att jag ska blogga om dom och börja dricka ketchup ur glas?

Jag skiter i vilket, gratis är gott, och jag gillar dom.

Dagens Loppis & Fynd

Återigen – Erikshjälpen.

Dom luktar härsken parfym, medelvikten är snittet högre än vanligt och dom står i kö innan det har öppnat. Typkunden rör sig långsamt och har kommit för billigt kaffe. Dom pratar gärna, mycket och helst där dom står ivägen.

Många gånger undrar jag om det är värt det. Speciellt nu när jag är gravid och är en av dom som faktiskt tar plats och rör mig långsamt blir det svårt att göra rundan snabbt. Jag tål heller inte lukter längre och får försöka andas genom munnen, är det riktigt illa så filtrerar jag med jämna mellanrum luften i mitt eget armveck.

Men ja, ibland är det värt det. Jag har länge vart på utkik efter en stol till Lillemans rum och idag hittade jag den. 65 kr, med lite vitfärg och ett lammskinn så tror jag att det blir precis vad jag tänkt mig. Återkommer med färdigt resultat.

Mitt i blinken för en liten kille!

Lördagar = Erikshjälpen. Och vi har fyndat igen.
Kackon gjorde succé. Vad gäller ooonen så hoppas jag på att slippa se några räkningar. Lilleman ringer gärna men är inte så noga med att lägga på när han är klar. Inga garantier på att han håller sig till inrikesnummer  heller.

Äntligen lite finväder och vad passar väl bättre än en biltur ut bland gårdar och loppisar. Den första åkte vi förstås förbi, körde för fort. Amatörer, man kan ju inte på allvar köra för fort när man ska på loppis!

Minimala, otydliga och handmålade skyltar som alltid dyker upp i sista sekund är menade för turister med gott om tid och kikare. Shame on you if you fool me once, shame on me if you… Den andra den tog vi.

Ut med vagn och unge, här ska shoppas. Jag gillar sådana här ställen, det ska inte kännas som att man är i deras vardagsrum och letar skrot. Den här Loppisgubben han hade ordning på sina grejer och en liten kassa också.

Lilleman satt så snällt i vagnen och väntade medan Mammi ivrigt pillade på den svarta backelittelefonen från England. Det är ju precis en sån jag vill ha. Loppisgubben och Lilleman hinner bli goda vänner och det första fyndet blir en orange, luddig och ful liten spargris i plast till Lilleman från Loppisgubben. Gratis förstås. Jag slapp skämmas eftersom påsen den låg prasslade och Lilleman såg väldigt tacksam och förtjust ut.

Glad i hågen av en ny absolut onödvändig svart gammal telefon fortsätter vi mot nästa loppis.

Ingen vagn den här gången, trappa och grejer, jag får bära Lilleman. På väg uppför trappan får jag syn på en alldeles ensam liten orange elefant utan prislapp och snöre. Å titta, sa jag. Iiiiiiiiihhhhhhhhhhhhhhh, sa Lilleman. Han slängde sina klibbiga små knubbishänder runt den. Jag förstod att härifrån kommer vi inte utan och hoppades att den inte skulle vara alltför antik och dyr. Den kostar gratis sa loppistanten.

Jag vet inte vem som är mest förtjust i den, jag eller Lilleman.

Men det är alltså så det funkar, gullig får gratis.